sänd
skriv ut
Enligt Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsens grundstadgar är en av Internationella rödakorskommitténs uppgifter att främja utvecklingen av internationell humanitär rätt.
9. Hur formas den humanitära rätten i nya situationer och vad är Kommitténs roll i den processen?
Internationell humanitär rätt utvecklas av stater genom kodifiering eller genom statlig praxis. I allmänhet överlappar de här processerna varandra.
Utbredd praxis bland stater kan utkristallisera internationell sedvanerätt. Statlig praxis kan också, ibland tillsammans med insatser från medborgarorganisationer (NGOs), sätta igång kodifieringen av internationell rätt. Kodifieringen sker i form av traktater, t.ex. konventioner, fördrag, protokoll, eller pakter. Till exempel hade ett antal länder redan före år 1997 stiftat nationella lagar som direkt eller indirekt förbjöd användningen av personminor. Sådana lagar var ändå inte utbredd praxis, vilket innebar att det inte var frågan om en hävdvunnen lag. År 1997 ordnades en internationell konferens för att ta fram en specifik konvention och därmed förbjöds användning, lagring, tillverkning och överföring av personminor för alla de stater som ratificerade den traktaten.
Kommitténs roll i utvecklandet av den humanitära rätten är att:
övervaka väpnade konflikter och förändringar i deras natur;
organisera konsultationer i syfte att säkra möjligheten för överenskommelser om nya regler;
göra upp utkast till texter som föreläggs diplomatiska konferenser.
Ett bra exempel på hur IHR skapas är de två tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna, från den ursprungliga idén till dess rättsnormerna blir antagna:
utifrån det utkast som skrevs 1956, de resolutioner som antogs på 1960-talet av två Internationella rödakorskonferenser samt den internationella konferensen om mänskliga rättigheter i Teheran år 1968, undersökte Kommittén möjligheterna att komplettera konventionerna från 1949;
Vid den 21 Internationella rödakorskonferensen i Istanbul 1969 lade Kommittén fram idén om en komplettering av konventionerna. Deltagarna, inklusive de stater som antagit Genèvekonventionerna, gav organisationen mandat att föra saken vidare, och Kommitténs egna jurister tog itu med det förberedande arbetet;
mellan 1971 och 1974 anordnade Kommittén flera konsultativa möten med olika regeringar och rödakorsrörelsen; Förenta Nationerna fick regelbundna rapporter om arbetets gång;
år 1973 behandlades utkastet till texten av den 22 Internationella rödakorskonferensen i Istanbul, som gav sitt fulla stöd till det arbete som utförts;
i februari 1974 sammankallade schweiziska regeringen, som depositarie av Genèvekonventionerna från 1949, Diplomatkonferensen om befästande och utvecklande av internationell humanitär rätt tillämpbar på väpnade konflikter i Genève. Konferensen omfattade fyra sessioner och avslutades i juni 1977.
Vid konferensens slutsession antogs de 102 artiklarna i Tilläggsprotokoll I och de 28 artiklarna i Tilläggsprotokoll II av de diplomatiska sändebuden från de 102 stater som deltog.
Den senaste utvecklingen (se också fråga 4)
Protokollet om förbud mot användning av synförstörande laservapen, som antogs vid Diplomatkonferensen i Wien i oktober 1995, förbjuder både användning och förmedling av laservapen. Det gäller vapen som har som specifik funktion i strid att åstadkomma permanent blindhet. Protokollet ålägger också staterna att vidta alla lämpliga förebyggande åtgärder, bland annat ifråga om utbildning av de väpnade styrkorna, för att förhindra att laglig användning av andra lasersystem resulterar i blindhet.
Vad gäller minor utvidgades tillämpningen av Tilläggsprotokoll II till konventionen från år 1980 av att man i Genève den 3 maj 1996 antog en reviderad version av Protokollet om förbud mot och begränsning av användningen av minor, försåtvapen och andra anordningar. Konventionen angående förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av personminor och dessas förintande, som undertecknades av 121 stater i Ottawa den 3–4 december 1997, förbjuder personminor helt och hållet. Denna konvention behandlar också minröjning och bistånd till minoffer.
Internationella humanitära konventioner omfattar även bestämmelser om miljöskydd i bl.a. Artikel 55 i Tilläggsprotokoll I samt Konventionen angående förbud mot militär eller fientlig användning av miljömodifieringsteknik från den 10 december 1976.
Kriget i Persiska viken år 1991 avslöjade dock att dessa regler var föga kända och i vissa fall ofullständiga. Därför gjorde Kommittén, uppmuntrad av FN:s generalförsamling och med hjälp av expertis på området, år 1994 upp Riktlinjer för militära handböcker och instruktioner om skydd av miljön under väpnade konflikter.
En annan viktig utveckling under de senaste åren är San Remo-handboken om internationell rätt med avseende på väpnade konflikter till sjöss. Betydelsen av detta initiativ, som togs av Internationella institutet för humanitär rätt med stöd av Internationella rödakorskommittén, erkändes av regeringarna i en resolution som antogs vid Röda Korsets och Röda Halvmånens 26 Internationella konferens i Genève år 1995.
Även om Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll inte uttryckligen förbjuder användningen av kärnvapen gäller den internationella rättens allmänna principer och regler (se fråga 2) även dessa. Dessa principer ålägger bland annat de krigförande att i alla sammanhang särskilja mellan kombattanter och icke-kombattanter och förbjuder bruket av vapen som sannolikt åstadkommer onödigt lidande. Den internationella domstolen i Haag bekräftade på nytt år 1996 dessa principers giltighet ifråga om kärnvapen.
Godkännandet av stadgan för Internationella brottmålsdomstolen den 17 juli 1998 innebar också ett framsteg. Stadgan är ett viktigt led i arbetet för att göra slut på straffrihet och öka respekten för humanitär rätt. Den nya domstolen har domsrätt i fråga om krigsförbrytelser i både internationella och interna väpnade konflikter. IHR omfattade redan tidigare en skyldighet att åtala krigsförbrytare, men brottmålsdomstolen innebär ytterligare ett redskap i det här arbetet.
Den senaste utvecklingen gäller krigföringsmetoder. I december 2001 utvidgades omfattningen av den FN-konvention från år 1980 som begränsar användningen av vissa konventionella vapen. Tidigare hade konventionen endast gällt situationer i internationella väpnade konflikter, men vid en andra konferens om översyn av konventionen utvidgades Artikel 1 till att omfatta även interna väpnade konflikter. År 2003 godkände staterna ett nytt femte protokoll till Konventionen om vissa konventionella vapen och därmed bestämmelserna om explosiva lämningar efter krig och staters skyldighet att röja sådana lämningar då en väpnad konflikt upphör. Protokollet trädde i kraft internationellt i november 2006.
Den allra senaste utvecklingen hänger ihop med ökad universalitet inom Rödakors- och rödahalvmånerörelsen. I december 2005 undertecknades ett tredje tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna och då det trädde i kraft 14.1.2007 blev den röda kristallen ett nytt skyddsemblem vid sidan av det röda korset och den röda halvmånen. Införandet av det nya emblemet ändrar inte användningen av det röda korset i Finland.